Jag har precis kommit hem från min pojkvän. Vi åt på stans enda riktiga restaurang, nämligen Crazy Cat. På fredagskvällar är det texmex buffé där så jag har tryckt i mig ett par tortillas och är proppmätt. Gott var det.

Kikade in på min klasskamrat Emilias blogg för en stund sedan och såg att hon hade köpt ett riktigt tufft armband, vilket ledde mig vidare till GreenWhale där jag drabbades av en otrolig lust att klicka hem diverse smycken.

Detta var en klar favorit:



Stort, maffigt, silver och hjärtan - jag i ett nötskal. Tyvärr tillåter inte min ekonomi några impulsköp.

Igår blev det födelsedagsfirande. En av mina bästa vänner, Sofie, som nyligen lämnat Kristinestad bakom sig för att studera i Vasa fyllde nämligen 17 år. Det var en enastående fest!

4
Sofie i egen hög person


Ännu en bild på det förtjusande födelsedagsbarnet.


Bendik gillade som de flesta andra kvällen.

Tog nyss en 8 kilometer lång powerwalk. Det var svettigt och varmt men framför allt skönt.

Dessutom hade jag ju till min stora förskräckelse gymnastik idag. Och visserligen gjorde jag två mål i fotboll (men bara för att motståndarlaget lät mig), men inte blev det någon succé för det, för knappt en kvart senare skulle jag stajla med mina lyror i boboll, då Josefi slog iväg bollen med världens fart. Med min otur krockade den förstås med min käke. Det ringer fortfarande i ena örat.

I dag började skolan igen. Med väckning klockan 05:25, något som definitivt inte hör till vanligheterna. Detta för att vara på topp vid halv 7 och kunna roffa åt sig en passande plats i klassrummet.

Var mycket orolig över schemat. Men de kommande sex veckorna kommer jag att sväva som på moln. Anledningen ser ni nedan.



Japp, mitt schema är näst intill fulländat. 19 lektioner, 16 håltimmar. Dessutom har jag tyska och psykologi. Det enda som skulle kunna förbättra situationen ytterligare är väl om jag fick skippa geografin, men tyvärr är det en obligatorisk kurs. Gympan skulle jag också kunna hoppa över, men det ska väl gå. På torsdagseftermiddagarna ska jag nämligen trösta mig med att jag i alla fall hinner sova ut på fredagen.

För några dagar sedan lade jag ifrån mig den bästa bok jag läst på snart ett år (d.v.s. sedan den senaste av Läckbergs kriminalromaner utkom). Ingen borde få gå miste om den.



Jodi Picoult är en författare som rör sig i närheten av perfektion varje gång hon sätter sina fingrar på ett tangentbord eller låter sin penna fara fram över ett papper. Hon är en av romanvärldens främsta spänningsskapare och alldeles utomordentligt bra på omvälvande slut.

I Nineteen Minutes (jag läste den på originalspråket) är 17-åriga Peter boven i dramat. Efter att ha mobbats dagligen i tolv år bestämmer han sig nämligen en dag för att förgöra dem som förstört hans liv. Han anländer till skolbyggnaden och mördar nio skolkamrater och en lärare och skadar ännu fler för livet. Josie Cormier, vars mamma sitter i domstolen, är en av de lindrigt skadade men lider av minnesförlust efter den svåra chocken som orsakades av pojkvännen Matt Roysters död. Undan för undan kommer dock Josies minne tillbaka och då hon tvingas vittna tar berättelsen en oväntad sväng.

I boken får man både läsa om Peters barndom, om vad som tog honom till den där dagen och om dagarna och månaderna efter skolmassakern.
Historien är så äkta att tårarna kryper fram. Medlidandet för de skadade är stort, men sympatin för Peter är inte desto mindre. Särskilt Josies förlust är hjärtskärande, men kanske mest för att det som hände henne är min största skräck.

Kort och gott, en bok som känns. Jag bölade hejvilt.

För någon dag sedan krackelerade halva min tillvaro mycket hastigt då min fantastiska, mycket lojala hårfön bestämde sig för att gå i graven.

Hade därför siktet inställt på en exakt likadan då jag igår begav mig iväg på jakt efter en ny att slita sönder. Jag blev mycket besviken då det visade sig att den gamla versionen för länge sedan slutat säljas. Plockade åt mig en annan apparat från Braun och travade missnöjt hemåt.

Mitt hår har aldrig varit silkeslent eller vackert utan produkter. Kan inte sluta fingra på min nyfönade, underbara kalufs. 49,90€ är något jag är villig att betala för denna känsla. Definitivt den bästa hårfönen som kommit i min väg.

Tidigare idag träffade jag Kim. Mysigare person får man leta land och rike efter, och ändå aldrig finna.

Ni har antagligen redan listat ut det (eller vetat det sedan tidigare): Kim är min pojkvän. Det har han dessutom varit i närmare fyra år nu. Vår lilla kärlekshistoria började när jag var tolv och har sedan dess fortsatt utan några som helst uppehåll.
Varje gång jag skriver - eller säger - det känner jag mig stolt. Stolt över att ha fallit för någon som faktiskt även föll för mig. Stolt över att ha någon som finns där för mig i vått och torrt. Stolt över att vara hans.

Blondinbella


(Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.)

Jag fascineras av framgång, jag söker perfektion.
Det torde vara en självklarhet att jag följer denna framgångsrika, unga tjejs skriverier. Hon är ansvarsfull, vacker, skriver sakligt om sina upplevelser och sätter upp realistiska mål inför framtiden. Jag skulle inte ha någonting emot att byta liv med henne för en dag eller två...


Spiderchick

(Klicka på bilden för att komma vidare till bloggen.)

Jag har länge letat efter en rolig, välskriven blogg. Igårkväll ramlade jag för en gångs skull in hos Bloggkommentatorerna som beskrev denna tjej som fantastiskt humoristisk. Ett enda besök och jag var fast. Jag är evigt tacksam för att ödet visade mig fram till denna klart begåvade bloggerska.


Emilia


(Klicka på bilden för att besöka bloggen.)

Denna energiska tjej är min klasskamrat sedan fyra år tillbaka och driver en mycket mer välbesökt blogg än jag. Jag avundar henne hennes långa hår och hennes tydliga benägenhet att skriva inlägg som folk med glädje kommenterar. Den talangen besitter helt klart inte jag.


Michelles liv


(Nu börjar jag känna mig tjatig.)

Michelle är även hon min klasskamrat. (Det är klart att jag läser bloggar som tillhör folk jag känner.) Michelles liv har jag dessutom följt längst. Hon fotograferar ofta och gärna och bildkavalder är vanliga, utan att hon för den sakens skull glömmer bort orden. Hon uppdaterar dessutom relativt ofta och skriver mycket om friidrott.


Henrica


(Se ovan...)

Henrica, eller Ica som hon kallas, var min första bästis (som det heter) och åter min klasskamrat efter tre år i skilda klasser. Hon är otroligt social och snäll och skriver rätt mycket när hon kommer sig för. Just nu är uppdateringen dock ganska dålig, men det är bara för att hon tillbringar tre veckor i underbara England på språkresa. Nej, jag är inte avundsjuk...


Smulans liv


(Jag tror ni fattar principen nu.)

Den enda läsvärda finlandssvenska bloggen. Tufft, brutalt ärligt och humoristiskt om vardagliga ting.


Ibland slöläser jag även Kenza, Kissie (där kan jag få till ett ordentligt hånskratt dessutom), Stinalee och Nevnarien. Men det är sällan jag har så litet för mig.

Inte helt överraskande har min nya blogg blivit än mer lidande av mina sommarupptåg än den gamla. Jag tycks ha svårt att överge Sniff totalt, men jag ska definitivt göra ett nytt - förhoppningsvis banbrytande - försök.

Detta trots att jag egentligen inte alls förstår mig på bloggandet. Det verkar som att de mest uppmärksammade bloggarna också är de minst välskrivna. De tenderar dessutom att bestå av fler bilder än ord. Jag för min del tycker inte att en bild säger mer än tusen ord och föredrar välskriven, humoristisk text.
Tyvärr är jag själv ganska dålig på att producera någonting sådant.

Förra veckan befann jag och Sofia oss större delen av kvällen i skogen. Med andra ord hade vi en riktig, tvättäkta friluftsdag. Det enda som saknades var hurtiga lågstadielärare och köksornas mackor.
Med oss på färden var även Tommy (på bild), samt Sofie, Hannah, Jessica, Emma, Bennet och Felicia.

I dag stod matematikprov på att göra-listan och därmed var läsåret 2008-2009 över. Provet gick bra och jag känner mig över lag nöjd med läsårets prestationer.

Någon sommarkänsla eller enorm lycka har ännu inte infunnit sig. Kanske imorgon, då jag förväntar mig solsken, läsning och avkoppling. Ryser nästan av välbehag bara jag tänker på härligheten.

Jag blir inte skoltrött. Det är bara så. I högstadiet kunde jag förvisso känna ett litet illamående av stress de sista veckorna, men skoltrötthet är inte någonting jag drabbas av.
Det jag däremot drabbas av är någonting jag kallar klasströtthet. Vad betyder då detta faktiskt ganska fula sammansatta ord?

Lagom till den sista månaden av varje läsår kommer sakta men säkert en känsla krypande. Den smyger sig på bakifrån och omfamnar mig brutalt. Ena dagen känner jag inte av den, medan känslan nästa dag är ofrånkomligt närvarande.
Den dagen blir jag outgrundligt trött på den klass jag råkar vara en del av.

Det spelar ingen roll hur trevliga samtliga klasskamrater är. Det är för mig fullständigt oviktigt om personerna i fråga i vanliga fall är mycket sympatiska och humoristiska. När denna dag kommit finns det ingen återvändo förrän hösten åter anländer.

Det är inte människorna i sig. Det är inget egentligt fel på min nuvarande klass (även om klassammanhållningen som vanligt inte är alltför stabil). Jag känner samtliga och tycker att de flesta är omåttligt roliga och trevliga. Även de som jag inte dagligen pratar med tycker jag är en viktig del av klassen.
Men ändå vill jag inte tillbringa mer tid än nödvändigt i gruppen. En kvart kan vara förödande. En minut kan vara för mycket. Jag vill bara ha sommarlov och slippa tillhöra en grupp i tio veckor. Sedan kan jag börja om igen och tycka att min klass är en fantastisk mix.

Det är onekligen en mycket märklig känsla.

Om någon ber mig att berätta om mig själv finns det egentligen bara några få saker jag väljer att nämna. Namn, ålder, hemort. Att jag lyssnar på Volbeat nästan all min vakna tid.

Och förstås att jag är ordentligt nerkärad i allting som har med Tyskland att göra.

Hur det hela tog fart minns jag inte riktigt. Mitt första minne av min förkärlek för landet är att jag i slutet av årskurs sju letade efter en tyskspråkig brevkompis. Men någonting måste ha inträffat innan detta, för varför var jag annars så fruktansvärt intresserad av just tyskspråkiga människor?

Den sommaren pluggade jag oavbrutet. Frivilligt. Det enda jag gjorde däremellan var att skriva dagbok och brev (det här var således innan senskidesinflammationen satte stopp för min pennas framfart). Medan mina kompisar badade och skuttade omkring iklädda shorts och linne satt jag vid mitt skrivbord och pluggade substantiv, hälsningsfraser och verb frenetiskt.
Sedan dess har det varit min vardag. Brevskrivande på tyska, kurser, lektioner, tidningar på tyska, t.o.m. böcker på tyska.

Jag inser att jag låter smått sinnessjuk.
Jag har märkt att det är få som förstår det här med enorm passion för kunskap man måste plugga sig till. För personer som inte förstår sig på det och dessutom råkar snubbla över mina tankar är det säkerligen inte helt enkelt att acceptera att jag inte lider av någon personlighetsstörning. Men icke, jag har bara utvecklat ett oerhört stort intresse för språk.

Och inte bara språk: Tysk kultur, tysk fotboll, tyska drycker, tyskt landskap, tyska människor.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting med ordet Tyskland ger mig rysningar av välbehag.

Som ni kunde läsa i mitt tidigare inlägg är det sjätte gången gillt för mig och bloggandet.
Det här beror inte på att jag på något sätt misslyckats med mina tidigare försök, utan på att jag är en människa som behöver ombytlighet och små förändringar. Med betoning på små. Kunde kanske lägga till ett "mycket" för att förstärka betydelsen ytterligare.

Dessa förändringar måste förbli mycket små, för att inte sätta mig totalt ur balans.
Jag har förvisso haft fem bloggar tidigare, men jag fortsätter på samma bana: Inte ens denna gång har jag kommit på ett originiellt namn på min blogg.

För att ytterligare visa vilken ombytlig människa jag är ska jag ta några exempel ur min vardag.

Jag motionerar (d.v.s. tar en promenad då och då, och känner mig oerhört käck efteråt), men det vore för mig ödesdigert att byta träningssätt. Att börja med löpning eller styrketräning skulle sätta denna kropp och själ ur spel totalt. Det närmaste jag kommer förändringar på den fronten är att ta en annan runda en gång i veckan.

Lärare har uppmanat oss att pröva nya studietekniker. Jag kom då så långt att jag bytte sittställning i min säng, som fungerat som min läxläsningshörna sedan jag började ettan.
Jag tycker att jag utmanar omvärlden då jag gör något så vågat som att i stället för att använda "revolutionerande" i varannan mening, byta till det nya favoritordet "massivt".

Jag känner mig fruktansvärt exotisk och spännande då jag i stället för bananskivor skär en kiwi på min morgongröt.

Har brutit upp med min gamla bloggdomän Sniff. Torkar tårarna och slickar mina sår. Saknar redan att kunna kalla mig själv för Sniff, ett namn som inte alls har någonting med denna person att göra och som antagligen inte ens passar mig särskilt bra.

Beaktar man min ogenomtänkta bloggdesign kan man lätt få för sig att jag precis startat min karriär som bloggare. Men icke, det gjorde jag för inte mindre än fyra år sedan. Det är min - få se nu - sjätte blogg hittills. Förväntar mig inte en karriär i ordets egentliga bemärkelse, men tror att jag kommer att underhållas av att skriva ironiska, inte särskilt korta eller koncisa, inlägg.