För några dagar sedan lade jag ifrån mig den bästa bok jag läst på snart ett år (d.v.s. sedan den senaste av Läckbergs kriminalromaner utkom). Ingen borde få gå miste om den.



Jodi Picoult är en författare som rör sig i närheten av perfektion varje gång hon sätter sina fingrar på ett tangentbord eller låter sin penna fara fram över ett papper. Hon är en av romanvärldens främsta spänningsskapare och alldeles utomordentligt bra på omvälvande slut.

I Nineteen Minutes (jag läste den på originalspråket) är 17-åriga Peter boven i dramat. Efter att ha mobbats dagligen i tolv år bestämmer han sig nämligen en dag för att förgöra dem som förstört hans liv. Han anländer till skolbyggnaden och mördar nio skolkamrater och en lärare och skadar ännu fler för livet. Josie Cormier, vars mamma sitter i domstolen, är en av de lindrigt skadade men lider av minnesförlust efter den svåra chocken som orsakades av pojkvännen Matt Roysters död. Undan för undan kommer dock Josies minne tillbaka och då hon tvingas vittna tar berättelsen en oväntad sväng.

I boken får man både läsa om Peters barndom, om vad som tog honom till den där dagen och om dagarna och månaderna efter skolmassakern.
Historien är så äkta att tårarna kryper fram. Medlidandet för de skadade är stort, men sympatin för Peter är inte desto mindre. Särskilt Josies förlust är hjärtskärande, men kanske mest för att det som hände henne är min största skräck.

Kort och gott, en bok som känns. Jag bölade hejvilt.