Tidigare idag träffade jag Kim. Mysigare person får man leta land och rike efter, och ändå aldrig finna.

Ni har antagligen redan listat ut det (eller vetat det sedan tidigare): Kim är min pojkvän. Det har han dessutom varit i närmare fyra år nu. Vår lilla kärlekshistoria började när jag var tolv och har sedan dess fortsatt utan några som helst uppehåll.
Varje gång jag skriver - eller säger - det känner jag mig stolt. Stolt över att ha fallit för någon som faktiskt även föll för mig. Stolt över att ha någon som finns där för mig i vått och torrt. Stolt över att vara hans.