Jag blir inte skoltrött. Det är bara så. I högstadiet kunde jag förvisso känna ett litet illamående av stress de sista veckorna, men skoltrötthet är inte någonting jag drabbas av.
Det jag däremot drabbas av är någonting jag kallar klasströtthet. Vad betyder då detta faktiskt ganska fula sammansatta ord?

Lagom till den sista månaden av varje läsår kommer sakta men säkert en känsla krypande. Den smyger sig på bakifrån och omfamnar mig brutalt. Ena dagen känner jag inte av den, medan känslan nästa dag är ofrånkomligt närvarande.
Den dagen blir jag outgrundligt trött på den klass jag råkar vara en del av.

Det spelar ingen roll hur trevliga samtliga klasskamrater är. Det är för mig fullständigt oviktigt om personerna i fråga i vanliga fall är mycket sympatiska och humoristiska. När denna dag kommit finns det ingen återvändo förrän hösten åter anländer.

Det är inte människorna i sig. Det är inget egentligt fel på min nuvarande klass (även om klassammanhållningen som vanligt inte är alltför stabil). Jag känner samtliga och tycker att de flesta är omåttligt roliga och trevliga. Även de som jag inte dagligen pratar med tycker jag är en viktig del av klassen.
Men ändå vill jag inte tillbringa mer tid än nödvändigt i gruppen. En kvart kan vara förödande. En minut kan vara för mycket. Jag vill bara ha sommarlov och slippa tillhöra en grupp i tio veckor. Sedan kan jag börja om igen och tycka att min klass är en fantastisk mix.

Det är onekligen en mycket märklig känsla.