Om någon ber mig att berätta om mig själv finns det egentligen bara några få saker jag väljer att nämna. Namn, ålder, hemort. Att jag lyssnar på Volbeat nästan all min vakna tid.

Och förstås att jag är ordentligt nerkärad i allting som har med Tyskland att göra.

Hur det hela tog fart minns jag inte riktigt. Mitt första minne av min förkärlek för landet är att jag i slutet av årskurs sju letade efter en tyskspråkig brevkompis. Men någonting måste ha inträffat innan detta, för varför var jag annars så fruktansvärt intresserad av just tyskspråkiga människor?

Den sommaren pluggade jag oavbrutet. Frivilligt. Det enda jag gjorde däremellan var att skriva dagbok och brev (det här var således innan senskidesinflammationen satte stopp för min pennas framfart). Medan mina kompisar badade och skuttade omkring iklädda shorts och linne satt jag vid mitt skrivbord och pluggade substantiv, hälsningsfraser och verb frenetiskt.
Sedan dess har det varit min vardag. Brevskrivande på tyska, kurser, lektioner, tidningar på tyska, t.o.m. böcker på tyska.

Jag inser att jag låter smått sinnessjuk.
Jag har märkt att det är få som förstår det här med enorm passion för kunskap man måste plugga sig till. För personer som inte förstår sig på det och dessutom råkar snubbla över mina tankar är det säkerligen inte helt enkelt att acceptera att jag inte lider av någon personlighetsstörning. Men icke, jag har bara utvecklat ett oerhört stort intresse för språk.

Och inte bara språk: Tysk kultur, tysk fotboll, tyska drycker, tyskt landskap, tyska människor.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting med ordet Tyskland ger mig rysningar av välbehag.