För några dagar sedan lade jag ifrån mig den bästa bok jag läst på snart ett år (d.v.s. sedan den senaste av Läckbergs kriminalromaner utkom). Ingen borde få gå miste om den.



Jodi Picoult är en författare som rör sig i närheten av perfektion varje gång hon sätter sina fingrar på ett tangentbord eller låter sin penna fara fram över ett papper. Hon är en av romanvärldens främsta spänningsskapare och alldeles utomordentligt bra på omvälvande slut.

I Nineteen Minutes (jag läste den på originalspråket) är 17-åriga Peter boven i dramat. Efter att ha mobbats dagligen i tolv år bestämmer han sig nämligen en dag för att förgöra dem som förstört hans liv. Han anländer till skolbyggnaden och mördar nio skolkamrater och en lärare och skadar ännu fler för livet. Josie Cormier, vars mamma sitter i domstolen, är en av de lindrigt skadade men lider av minnesförlust efter den svåra chocken som orsakades av pojkvännen Matt Roysters död. Undan för undan kommer dock Josies minne tillbaka och då hon tvingas vittna tar berättelsen en oväntad sväng.

I boken får man både läsa om Peters barndom, om vad som tog honom till den där dagen och om dagarna och månaderna efter skolmassakern.
Historien är så äkta att tårarna kryper fram. Medlidandet för de skadade är stort, men sympatin för Peter är inte desto mindre. Särskilt Josies förlust är hjärtskärande, men kanske mest för att det som hände henne är min största skräck.

Kort och gott, en bok som känns. Jag bölade hejvilt.

För någon dag sedan krackelerade halva min tillvaro mycket hastigt då min fantastiska, mycket lojala hårfön bestämde sig för att gå i graven.

Hade därför siktet inställt på en exakt likadan då jag igår begav mig iväg på jakt efter en ny att slita sönder. Jag blev mycket besviken då det visade sig att den gamla versionen för länge sedan slutat säljas. Plockade åt mig en annan apparat från Braun och travade missnöjt hemåt.

Mitt hår har aldrig varit silkeslent eller vackert utan produkter. Kan inte sluta fingra på min nyfönade, underbara kalufs. 49,90€ är något jag är villig att betala för denna känsla. Definitivt den bästa hårfönen som kommit i min väg.

Tidigare idag träffade jag Kim. Mysigare person får man leta land och rike efter, och ändå aldrig finna.

Ni har antagligen redan listat ut det (eller vetat det sedan tidigare): Kim är min pojkvän. Det har han dessutom varit i närmare fyra år nu. Vår lilla kärlekshistoria började när jag var tolv och har sedan dess fortsatt utan några som helst uppehåll.
Varje gång jag skriver - eller säger - det känner jag mig stolt. Stolt över att ha fallit för någon som faktiskt även föll för mig. Stolt över att ha någon som finns där för mig i vått och torrt. Stolt över att vara hans.

Blondinbella


(Klicka på bilden för att komma till hennes blogg.)

Jag fascineras av framgång, jag söker perfektion.
Det torde vara en självklarhet att jag följer denna framgångsrika, unga tjejs skriverier. Hon är ansvarsfull, vacker, skriver sakligt om sina upplevelser och sätter upp realistiska mål inför framtiden. Jag skulle inte ha någonting emot att byta liv med henne för en dag eller två...


Spiderchick

(Klicka på bilden för att komma vidare till bloggen.)

Jag har länge letat efter en rolig, välskriven blogg. Igårkväll ramlade jag för en gångs skull in hos Bloggkommentatorerna som beskrev denna tjej som fantastiskt humoristisk. Ett enda besök och jag var fast. Jag är evigt tacksam för att ödet visade mig fram till denna klart begåvade bloggerska.


Emilia


(Klicka på bilden för att besöka bloggen.)

Denna energiska tjej är min klasskamrat sedan fyra år tillbaka och driver en mycket mer välbesökt blogg än jag. Jag avundar henne hennes långa hår och hennes tydliga benägenhet att skriva inlägg som folk med glädje kommenterar. Den talangen besitter helt klart inte jag.


Michelles liv


(Nu börjar jag känna mig tjatig.)

Michelle är även hon min klasskamrat. (Det är klart att jag läser bloggar som tillhör folk jag känner.) Michelles liv har jag dessutom följt längst. Hon fotograferar ofta och gärna och bildkavalder är vanliga, utan att hon för den sakens skull glömmer bort orden. Hon uppdaterar dessutom relativt ofta och skriver mycket om friidrott.


Henrica


(Se ovan...)

Henrica, eller Ica som hon kallas, var min första bästis (som det heter) och åter min klasskamrat efter tre år i skilda klasser. Hon är otroligt social och snäll och skriver rätt mycket när hon kommer sig för. Just nu är uppdateringen dock ganska dålig, men det är bara för att hon tillbringar tre veckor i underbara England på språkresa. Nej, jag är inte avundsjuk...


Smulans liv


(Jag tror ni fattar principen nu.)

Den enda läsvärda finlandssvenska bloggen. Tufft, brutalt ärligt och humoristiskt om vardagliga ting.


Ibland slöläser jag även Kenza, Kissie (där kan jag få till ett ordentligt hånskratt dessutom), Stinalee och Nevnarien. Men det är sällan jag har så litet för mig.

Inte helt överraskande har min nya blogg blivit än mer lidande av mina sommarupptåg än den gamla. Jag tycks ha svårt att överge Sniff totalt, men jag ska definitivt göra ett nytt - förhoppningsvis banbrytande - försök.

Detta trots att jag egentligen inte alls förstår mig på bloggandet. Det verkar som att de mest uppmärksammade bloggarna också är de minst välskrivna. De tenderar dessutom att bestå av fler bilder än ord. Jag för min del tycker inte att en bild säger mer än tusen ord och föredrar välskriven, humoristisk text.
Tyvärr är jag själv ganska dålig på att producera någonting sådant.