Förra veckan befann jag och Sofia oss större delen av kvällen i skogen. Med andra ord hade vi en riktig, tvättäkta friluftsdag. Det enda som saknades var hurtiga lågstadielärare och köksornas mackor.
Med oss på färden var även Tommy (på bild), samt Sofie, Hannah, Jessica, Emma, Bennet och Felicia.

I dag stod matematikprov på att göra-listan och därmed var läsåret 2008-2009 över. Provet gick bra och jag känner mig över lag nöjd med läsårets prestationer.

Någon sommarkänsla eller enorm lycka har ännu inte infunnit sig. Kanske imorgon, då jag förväntar mig solsken, läsning och avkoppling. Ryser nästan av välbehag bara jag tänker på härligheten.

Jag blir inte skoltrött. Det är bara så. I högstadiet kunde jag förvisso känna ett litet illamående av stress de sista veckorna, men skoltrötthet är inte någonting jag drabbas av.
Det jag däremot drabbas av är någonting jag kallar klasströtthet. Vad betyder då detta faktiskt ganska fula sammansatta ord?

Lagom till den sista månaden av varje läsår kommer sakta men säkert en känsla krypande. Den smyger sig på bakifrån och omfamnar mig brutalt. Ena dagen känner jag inte av den, medan känslan nästa dag är ofrånkomligt närvarande.
Den dagen blir jag outgrundligt trött på den klass jag råkar vara en del av.

Det spelar ingen roll hur trevliga samtliga klasskamrater är. Det är för mig fullständigt oviktigt om personerna i fråga i vanliga fall är mycket sympatiska och humoristiska. När denna dag kommit finns det ingen återvändo förrän hösten åter anländer.

Det är inte människorna i sig. Det är inget egentligt fel på min nuvarande klass (även om klassammanhållningen som vanligt inte är alltför stabil). Jag känner samtliga och tycker att de flesta är omåttligt roliga och trevliga. Även de som jag inte dagligen pratar med tycker jag är en viktig del av klassen.
Men ändå vill jag inte tillbringa mer tid än nödvändigt i gruppen. En kvart kan vara förödande. En minut kan vara för mycket. Jag vill bara ha sommarlov och slippa tillhöra en grupp i tio veckor. Sedan kan jag börja om igen och tycka att min klass är en fantastisk mix.

Det är onekligen en mycket märklig känsla.

Om någon ber mig att berätta om mig själv finns det egentligen bara några få saker jag väljer att nämna. Namn, ålder, hemort. Att jag lyssnar på Volbeat nästan all min vakna tid.

Och förstås att jag är ordentligt nerkärad i allting som har med Tyskland att göra.

Hur det hela tog fart minns jag inte riktigt. Mitt första minne av min förkärlek för landet är att jag i slutet av årskurs sju letade efter en tyskspråkig brevkompis. Men någonting måste ha inträffat innan detta, för varför var jag annars så fruktansvärt intresserad av just tyskspråkiga människor?

Den sommaren pluggade jag oavbrutet. Frivilligt. Det enda jag gjorde däremellan var att skriva dagbok och brev (det här var således innan senskidesinflammationen satte stopp för min pennas framfart). Medan mina kompisar badade och skuttade omkring iklädda shorts och linne satt jag vid mitt skrivbord och pluggade substantiv, hälsningsfraser och verb frenetiskt.
Sedan dess har det varit min vardag. Brevskrivande på tyska, kurser, lektioner, tidningar på tyska, t.o.m. böcker på tyska.

Jag inser att jag låter smått sinnessjuk.
Jag har märkt att det är få som förstår det här med enorm passion för kunskap man måste plugga sig till. För personer som inte förstår sig på det och dessutom råkar snubbla över mina tankar är det säkerligen inte helt enkelt att acceptera att jag inte lider av någon personlighetsstörning. Men icke, jag har bara utvecklat ett oerhört stort intresse för språk.

Och inte bara språk: Tysk kultur, tysk fotboll, tyska drycker, tyskt landskap, tyska människor.
Jag kan inte sätta fingret på vad det är, men någonting med ordet Tyskland ger mig rysningar av välbehag.

Som ni kunde läsa i mitt tidigare inlägg är det sjätte gången gillt för mig och bloggandet.
Det här beror inte på att jag på något sätt misslyckats med mina tidigare försök, utan på att jag är en människa som behöver ombytlighet och små förändringar. Med betoning på små. Kunde kanske lägga till ett "mycket" för att förstärka betydelsen ytterligare.

Dessa förändringar måste förbli mycket små, för att inte sätta mig totalt ur balans.
Jag har förvisso haft fem bloggar tidigare, men jag fortsätter på samma bana: Inte ens denna gång har jag kommit på ett originiellt namn på min blogg.

För att ytterligare visa vilken ombytlig människa jag är ska jag ta några exempel ur min vardag.

Jag motionerar (d.v.s. tar en promenad då och då, och känner mig oerhört käck efteråt), men det vore för mig ödesdigert att byta träningssätt. Att börja med löpning eller styrketräning skulle sätta denna kropp och själ ur spel totalt. Det närmaste jag kommer förändringar på den fronten är att ta en annan runda en gång i veckan.

Lärare har uppmanat oss att pröva nya studietekniker. Jag kom då så långt att jag bytte sittställning i min säng, som fungerat som min läxläsningshörna sedan jag började ettan.
Jag tycker att jag utmanar omvärlden då jag gör något så vågat som att i stället för att använda "revolutionerande" i varannan mening, byta till det nya favoritordet "massivt".

Jag känner mig fruktansvärt exotisk och spännande då jag i stället för bananskivor skär en kiwi på min morgongröt.

Har brutit upp med min gamla bloggdomän Sniff. Torkar tårarna och slickar mina sår. Saknar redan att kunna kalla mig själv för Sniff, ett namn som inte alls har någonting med denna person att göra och som antagligen inte ens passar mig särskilt bra.

Beaktar man min ogenomtänkta bloggdesign kan man lätt få för sig att jag precis startat min karriär som bloggare. Men icke, det gjorde jag för inte mindre än fyra år sedan. Det är min - få se nu - sjätte blogg hittills. Förväntar mig inte en karriär i ordets egentliga bemärkelse, men tror att jag kommer att underhållas av att skriva ironiska, inte särskilt korta eller koncisa, inlägg.